Japansk informationspolicy

Som bekant är för de flesta läsare av bloggen så forskar jag inom finansmatte. Inrigt påhejad av Professorn så är det japanska byggföretag det ska fokuseras på. Ok, har jag tänkt hela tiden, det spelar väl ingen roll vad det är för aktier jag kikar på och fortsatt att jobba på min dundermodell.

Så, i dagarna var det äntligen dags för lite datainslamling. Piece of cake tänkte jag, van med den svenska informationsprincipen... Efter några misslyckade sökningar på internet bestämde jag mig för att koppla upp mig mot Ecowin på LiU. Där visade det sig att de bara hade data för index, inga enskilda aktier.

Jaja, inget att hänga läpp för utan det var bara att korsa campus (som är ganska stort) för att kolla om Ekonomfakultetens bibliotek hade några sköna data. Det hade de inte, "Bikkuri shita!". Nåväl, de hänvisade mig till något som kallas för CARF (Center for advanced research in finance). Hey, ett advanced center, där låter de som de borde ha sådana prylar. Kom dock dit och lyckades hitta en kille som kunde engelska (min japanska sträcker sig inte till att förklara vilken typ av marknadsdata jag vill ha) men där var det gardinen ner. Datan var bara tillgänglig för personal vid Ekonomfakulteten, alltså kommer inte ens min professor på Tekniska fakulteten åt dem.

Man kan ju undra varför de skyddar sådan data som om det vore en nationell säkerhetsrisk? Jaja, om jag tjatar, fyller i 17 formulär, lämnar in mitt pass, alienkort och bifogar 7 fyrfärgsfoton kanske jag möjligtvis, eventuellt kan få den data jag söker... Nu tar jag helg och dricker bärs istället, det känns mer konstruktivt än att banka huvudet i den japanska byråkrativäggen!