Gambare! Nippon!

Innan och under de olympiska spelen i Turin har man kunnat beskåda frasen "Gambare! Nippon!" här och var i Tokyo. Kampanjen inför OS är sponsrad av ölbolaget Kirin som antagligen hade hoppats på en japansk defilering i de italienska alperna. Nu har ju dock så inte blivit fallet, de japanska medaljerna har uteblivit, men så slutligen. I Pattinaggio di figura så lyckades Shizuka Arakawa plocka hem ett guld och rädda den japanska äran. Mina labbkompanjoner är mäkta lättade över guldet, kanske är de måntro trötta på mitt tjoande och tjimmande varje gång Sverige plockat hem en medalj, det har ju börjat bli en vana nu. Hur som helst så verkar den där Arakawa vara poppis bland de japanska ungkarlarna, var och varannan flickvänslös japan trånar vad det verkar efter konståkerskan. Jag har svårt att se att samma fenomen utspelar sig i Sverige efter fröken Persson och damhockeylandslaget. Kan kanske bero på valet av tävlingsdräkt, vad vet jag?

För övrigt spenderade jag min första lördag på labbet idag. Deadline i microkursen på måndag och eftersom jag börjar praktisera på banken då så gäller det att få ihop några vettiga kommentarer om oligopol och andra skojiga ting som kan få mig att drömma mig bort till volatiliteter, kovariansmatriser och exotiska optioner. Nåväl, samtidigt som jag slet mitt hår framför datorn så var det ett tusental förhoppningsfulla japaner som gjorde samma sak i Todais mörka skrymmen. Det var intagningsprov till Todai del II så créme de la créme av japanska gymnasiekids hade samlats för att bevisa sina utomordentliga kunskaper. Efter ett par timmars filosoferande om flygbolagens prissättningspolicy insåg jag att min kropp var i akut behov av koffein varför en tur till Starbucks tedde sig naturlig. Det visade sig dock att mitt val av tidpunkt exakt sammanföll med sluttiden för inträdesprovet. Från alla byggnader välde det ut fjuniga gymnasiekids i en ström som liknar den när en arena töms efter en fotbollsmatch, och då menar jag inte Värmbols IP. Det fascinerande var dock tystnaden, trots flera tusen japaner så var det nästan knäpptyst. Andaktigt rörde de sig mot grindarna och väntande föräldrar. Det var nästan en religiös känsla, som taget från en Oscar-vinnande film.