Ljuset i tunneln

Efter snart 19 år (9 år grundskola, 3 år gymnasium, 1 år utbyte i Australien, 5 år LiTH och 1 år Todai) av skolgång så börjar man faktiskt bli less på det hela. Motivationen att plugga börjar nå nya lågvattenmärken och det känns som att det är dags att ta sig ut i det riktiga livet. Har en presentation nästa vecka om otillbärligt samarbete bland market-makers på Nasdaq (Sök på Chrsitie & Schultz om nån är intresserad) samt två stycken research proposals som ska knappas ihop innan terminen är över. Det går dock vääääldigt trögt med det, särskilt research-grejerna som känns hyfsat meningslösa. Får se vad jag kan knappa ihop i helgen.

Innebandyträning igår som vanligt, Keio-sen ut till Choufu är alltid en upplevelse. Trångt, trångt, trångt... Det intressanta med den linjen är att de under vissa tider har vagnar bara för tjejer då en del män i trängseln tar tillfället i akt att kladda lite. Er man i Tokyo har dock fått erfara att det inte bara är män som inte kan hålla händerna i styr.

Under träningen lyckades jag slå fler tunnlar än under resten av min karriär sammanräknat. Ni som sett mig spela innebandy (det är ingen överdrift att säga att jag har klubbteknik som en bakfull flodhäst) tror förstås att det är lögn och bedrägeri, men det är faktiskt sant. Det finns ett gäng generade japaner som kan intyga detta. ;)

Japanskan då? Känns som om det gått bakåt de senaste veckorna märkligt nog. Nivån på konversationen ligger allt som oftast på följande nivå.

Japan: "Mikael-san, visst är det kallt?"
M: "Mm, kallt, eller hur?"
Japan: "Mikael-san, yadda yadda yadda aru?"
M: "Eehh? Wakaranai"

Enda undantaget är fotboll där jag börjar bygga upp ett rikligt ordförråd...

För övrigt har jag och Saitamas starke man, Petter Sundh, bestämt oss för att se omkring i Japan under vårlovet. Är ganska sugen på att ta Shinkansen till Kyoto för att spana in lite tempel och geishor. Mer om detta senare.