Valentine's day i Japan och eftersom lastbilarna utanför Todai inte innehöll choklad till mig så var det bara att bita i det sura äpplet och börja slita med fredagens presentation. Nån gång runt 18-tiden kunde jag dock hyfsat nöjd slänga in ett första utkast till Professor Chen och luta mig bakåt för att surfa in på Aftonbladets hemsida. Där visar det sig att det är dags för stafett i sprintskidor, tja, det måste ju vara roligare än att slösurfa och frågar en snubbe på labbet om det går att se OS på TV. Helt plötsligt sitter fem undergrads och två masterstudenter febrilt och letar på internet om det går att se de tappra svenska vikingarna dundra fram genom skidspåren. Svaret visar sig dock vara nej, japansk TV har censurerat stafetterna utan håller sig till spännande grenar som konståkning och trippel-puckel-snowbord-styling-halfpipe istället. Bara att sätta sig och lyssna på Radiosporten istället, åååh, teknikens under. Trots att man bombarderas med klyschor som "Hon studsar upp som en känguru i backen" eller "Han flög som en jumbo över krönet" så blir det riktigt underhållande. Vid första guldet är det en återhållsam som svensk som knyter näven vid sitt skrivbord. Thailändaren bredvid undrar vad det är frågan om varför svensken förklarar att Sverige minsann har vunnit ett väldigt viktigt guld. Avundsjuk slokar thailändaren tillbaka till sin desk för att kolla upp att det är nån thailändare med i OS, en snubbe som ska åka skidor 15 km. Jag lovar att det blir öl och pop-corn för att följa hans öden. Vid det andra guldet kan dock inte Mr Niceguy hålla sig längre utan utbrister i ett kraftigt "Jaaaaaaaa!!" varpå tio förvirrade japaner undrar vad det är frågan om. Glad ihågen lämnar den svenska fanans försvarare på Todai labbet med ett gäng fnittrande japaner bakom sig. "Bakka ne?", Visst är han knäpp? Tja, det är knappast någon nyhet för den insatte...
Samma dag som den stora bragden i Turin besöktes vårt kära labb av den ökända kaffeförsäljerskan. Kaffeförsäljerskan är utrustad men vad man på svenska skulle kalla, ett fördelaktigt utseende, och åker runt på diverse labb där testosteronhalten är hög för att kränga sitt kaffe. Mitt i försäljnigsprocessen stiger er favoritutbytesstudent i labbet varpå en av mina senpais (kille med högre rang än mig, jo det finns faktiskt sådana) glatt frågar, "Mikael-san, du är ju svensk, du måste gilla kaffe, ne?" (I resten av landet hade det ansetts lite "bögigt" att avsluta meningen med ne men i Tokyo funkar det finfint.) . Jo, visst svarar jag, klart att jag gör. Killen börjar då förklara kaffesituationen, att man för 5000 Yen (350 svenska riksdaler) får 1,4 kg kaffe och att detta kaffe beräknas räcka till 300-400 koppar kaffe!!! Med en extrem rutin gällande kaffedrickande och en känsla för rimlighet (Tacka min lågstadiefröken Agneta för det) inser jag naturligtvis att kaffetjejen har nåt lurt i bakfickan. Själv har jag knäckt 1 kg kaffe under den senaste månaden och jag har garanterat inte druckit några 300 koppar. Förskräckt inser jag då att det finns två alternativ. 1.) Kopparna är väääldigt små i Japan, 2.) Kaffet kommer att smaka änglapiss, d.v.s. vatten. Då inget av dessa alternativ passar en kaffe-connaisseur som mig så drar jag mig snabbt ur dealen. Ska dock bli intressant att märka hur japanerna kommer att reagera, eller så vet de precis vad de pysslar med, vad vet jag? Ibland är de luriga att ha koll på, de rackarna...
P.S. För övrigt tror jag att jag ligger bra till för att vinna labbets interna OS-medalj-nationslista. Konkurrensen från Vietnam, Japan, Sri Lanka och Burma känns inte överväldigande...
tisdag, februari 14, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar