Snart på tur

Eftersom jag numera har vårlov så har jag tid att begrunda min första halva av året här i Japan. Vad har hänt? Vad har inte hänt? Och vad borde ha hänt?

Akademiskt sett har inte min källa av kunskap utökats nämnvärt. Trots att de ibland säger att jag minsann går på Japans, och därmed Asiens, bästa universitet så är det ofta ganska svårt att tro. Nivån är ett skämt och jag lyckades plocka in raka A utan nämnvärd ansträngning. Kanske kan det vara A.) Den hårda skolningen på LiTH som legat grund för denna fantastiska förmåga ellerB.) så är det helt enkelt så att japanska universitet är en barnlek. Även om jag vill tro att det är A så måste jag erkänna att alternativet B ligger närmare till hands. Detta är naturligtvis inget jag kommer att upplysa mina kära studievägledare på LiTH om när det ska tillgodoräknas kurser vid hemkomsten.

Japanskan då? Tja, jag är fortfarande pinsamt dålig på att snacka japanska. Tjejerna på labbet (av nån aledning är det tjejerna på labbet som är mest normala och sociala) tycker dock att det är tokfräckt varje gång jag öppnar käften och kläcker ur mig nånting som med god vilja kan kallas japanska.

Tokyo är en riktigt häftig stad men det finns ändå vissa saker som man saknar. Mysiga stigar att springa på är nog det jag saknar mest. Från att ha löpt fyra-fem mil i veckan innan jag åkte hit så har det blivit två löppass här. Tyvärr pallar inte mina benhinnor de japanska trottoarerna. Innbandylattjande en gång i veckan är ju inget man får hästkondis av direkt. Sen blir man ju titt som tätt förbannad på den japanska kvinnosynen men det är en annan historia...

För övrigt så har våren anlänt till Tokyo, yihuu! I strålande solsken begav jag mig idag ut till förorten för att hälsa på mina kära landsmän Petter och Johan. Då deras shoppingfilosofi inte inbegriper fem-minuters-regeln så blev det besök i en strid ström av affärer.

Igår var det lördag och därmed dags för mitt stående lördagsnöje, fotboll. Letade upp en ny sportbar för Charlton-Arsenal och döm om min förvåning när bartendern var svensk. Svenskar hittar man sannerligen i världens alla hörn. Sen bar det av till en irländsk pub för att se den annonserade (I annonsen stog det att den började 26:15, jajamen dygnet har fler timmar i Japan) Birmingham-Tottenham matchen. Det visade sig dock vara rubgy, Irland-England på alla TV-apparater så ägaren fixade fram en laptop dit han kopplade in matchen. Omgiven av en pub packad med galna irländare så kunde jag iaf se spurs plocka hem tre viktiga pinnar. Det roligaste under kvällen var dock när Irland tog ledningen med bara nån minut kvar av matchen. Då var det livat gott folk.

Nästa vecka bär det av på en tripp runt Japan, nåväl, de viktigaste delarna av huvudön Honshu iaf. Börjar dock bli lite skrämd av att jag bokade in mig på 07:20 tåget från Tokyo till Kyoto. Åtta dar blir det på resande fot innan Uddevallas stolthet, Mr Haglund kommer på besök till den östra huvudstaden.