Tillbaka

4:30 ringer väckerklockan, eller rättare sagt klockorna. För att inte riskera att försova mig har jag ställt både min svenska och min japanska mobiltelefon på ringning. Den japanska står dock inställd på 11:30 men i den delen av världen jag vaknar upp i så betyder det 04:30. Hiskeligt tidigt och efter en snabb dusch och lika snabb kaffe bär det av mot Arlanda. Där möts jag av Air France incheckningspersonal som även de inte heller verkar gilla den arla morgontimmen. Killen som checkar in mig är ny i gamet, det märks på hans långsamma sätt och ovana vid datorsystemet. Dessutom vill han att jag ska betala extra för att jag tar med mig min och Tomos nya innebandyklubbor. Så fan heller tänker jag och hävdar att jag minsann aldrig behövt det med SAS. Efter ett tag kommer hans äldre kvinnliga kollega och konstaterar att, nej, han behöver inte pynta nåt.

Inne bland gaterna möts man av tidiga affärsresenärer såväl som anländande charterturister som luktar sprit och har rödsprängda ögon. Bredvid mig står ett gäng killar i min ålder med likadana kostymer, likadant vattenkammat hår och likadana stora mobiltelefoner. Nånting säger mig att de är konsulter, de ser ut som konsulter iaf. Deras kroppspråk talar om för mig att världen minsann tillhör dem. Jag filtrerar bort dem och lutar mig bakåt i stolen för att blunda och lyssna på Kent, "Domen föll på en morgonflight till London..." Jaja, nu är det ju Paris jag ska till i första hand för att sedan ta mig vidare till slutdestinationen Tokyo.

Hamnar bredvid två snubbar som är några år äldre än mig. De läser febrilt i guideboken om Paris och diskuterar ivrigt restaurangutbudet i den franska huvudstaden. Jag skruvar upp volymen på iPoden, mera Kent, "...det verkar så enkelt vännen, ändå så är det så obegripligt svårt...". Hinner även läsa ut Torbjörn Flygts senaste, Verkan. En bok värd att läsa.

I Paris börjar kaoset, vad annars kan man vänta? Senast jag hade transfer där så blev jag sittande i sex timmar inne i ett plan medan några mekaniker bytte ett av däcken som fått punka. Den här gången är det de nya säkerthetsreglerna som ställer till problem. Av nån anledning har de briljanta fransmännen kommit på den lika briljanta idén att köra USA-Storbrittanien-Israel-säkerhetskollen på alla flighter som ska utanför Schengenområdet. USA eller Japan, det är väl samma sak i en fransmans ögon. Detta gör ju naturligtvis att kön till bagagescanningen blir kilometerlång nät passagerare till Tokyo, Lagos, Bogota och Cincinatti ska samsas om en scanningsmaskin. Varför de inte använder fler förstår ingen i kön. Det finns fyra men de envisas med att bara köra en. Amerikanerna bakom mig blir otåliga då det börjar bli tight till deras avgång. Folk försöker tränga sig i kön, "Min flight till Bogota går om fem!" , "Min flight till Cincinatti går om tio" skriks det runt omkring mig. Fransmännen viker nonchalant upp axlarna som för att säga, det är inte vårt problem. En timme tar det och min planerade lunch går om intet. En snabb capuccino innan det är dags att hoppa på bussen till planet... Jag tänker att nu är det bara 12h kvar av det här kaoset innan jag landar i ett land där ordning och reda är honnörsord...

Flygvärdinnorna på min sida av planet är japanskor och frågar mig på franska om jag har bestämt mig vad jag vill till lunch. Om inte på klockren japanska, så iaf på japanska framför jag mina önskemål. Överraskningen i hennes ögon går inte att ta miste på. När hon efter frågan på artigaste japanska får till svar att nån misosoppa vill jag inte ha syns nån form av lättnad i ögonen som om hon tänker, "Så japansk är han ändå inte... ". Nej, och det blir jag säkerligen aldrig heller.

Planet landar på Narita och som väntat flyter passkontroll och dylikt precis så smidigt som man kan önska. När jag sätter mig ner på Narita Expressen som ska ta mig in till stan så är tröttheten överhängande men jag håller mig ändå vaken och ser skylinen sakta byggas upp när vi närmar oss Tokyo. Hemma igen...