Coup de Lodge

I lodgen där jag bor så har de en viktig regel, kl 23:00 stänger TV-rummet och i Japan gäller regeln att en regel är en regel är en regel. Det är därför som lodgens tappra VM-gäng med möda har kunnat samlas varje kväll för att beskåda kvällens matcher (som lokal tid slutar 24.00 el. numera 01.00). En av vaktmästarna är en avslappnad typ som låter de inbitna fotbollsfansen se sina matcher medan den andra är en japan av den äkta sorten, d.v.s. en regel är en regel är en regel och det kan minsann inte ändras innan han har fått sju dokument med stämplar från diverse nivåer av universitetsbyråkratin. Det har varit lugn den senaste tiden och järngänget (Jag, en professor från Bangladesh, en läkare från Irak och en sjukt störig kines) har kunnat se massor av matcher i lugn och ro. Igår var det dock den strikta vakmästaren som hade jouren och då blev det stridigheter. Mr Masuf från Bangladesh tog dock kommandot och hotade att gå till Todais rektor om han inte fick se Italien-Tjeckien (Jag tvivlar inte en sekund på att han verkligen skulle göra det). Vaktmästaren började nästan grina och sa att det kommer att bli problem för mig, bla bla bla, jag kommer att förlora jobbet... Vi valde dock att sittstrejka i sofforna och till slut så gav den stackars japanen upp. Man kunde inte annat än att tycka synd om honom men är det nåt som japaner borde lära sig så är det flexibilitet.

Sen blev ju matchen halvt förstörd av kinesen som under hela matchen yttrade kommentarer som fick Robert Perlskog att framstå som ett geni. Efter att jag och irakiern i 20 minuter diskuterat Kollers skada och dess inverkan på Tjeckiens spel konstaterade kinesen att Koller minsann snart skulle kvittera. Kineser borde hålla sig till ping-pong eller andra sporter de behärskar. Sen tillhör inte kineser mina favoritasiater heller, de kan vara riktigt irriterande. Japaner är riktigt trevliga, koreaner också, vietnameser och burmeser är också riktigt trevliga men lite mysko (kan kanske bero på statsskicket i deras hemländer), thailändare, indonesier, lankeser och bangladeshare(?) är också ett skönt gäng att ha att göra med. Kineserna är dock mest som ett gäng fulla britter på charter hela tiden. Skräniga och säger fel saker vid fel tillfällen...

Imorgon är det match igen och vi hoppas att återigen kunna väcka Roppongi med ett glädjetjut, om nu nån sover i Roppongi, det är svårt att tro ibland.

Tog för övrigt första spadtaget på ex-jobbet i veckan. Räntevolatiliteter ska modelleras vilket ungefär känns som det häftigaste man kan göra just nu (Att spela åttondelsfinal i VM framför 70000 pers är säkert häftigare men jag är bättre på korrelationsmatriser än att nicka in hörnor). Håller på att leta lya och förhoppningsvis blir det nåt i ett av mina favoritområden i Tokyo, Ebisu.

Teeeeddyyyyy!!

Vilken kung han var. Teddy Lukic! Matchens gigant! Skönt att få med sig en poäng mot England även om vi förtjänade tre. Det bildades nästan en TV-puckhög på sportbaren när Henke gjorde 2-2. Jag, Tiki, Ekman och fem japaner hade nämligen begett oss dit för att se de svenska hjältarna kriga mot de uppblåsta britterna. På morgonen bombarderades min mailbox med mail som "Raashion wa kami desu" vilket betyder att Larsson är gud. Nu knäcker vi de uppblåsta och störiga tyskarna(japp, ännu mer än britterna) av bara farten! Gambare!

Gambare Nippon!

...eller Heja Japan som man skulle sagt på ren svenska. Igår var det Japans tur att premiärlira i den stora turneringen. Labbet hade naturligtvis förärat dagen med öldrickande och annat skoj. De som tror att svenskar är de enda som tar varje tillfälle i akt att få dricka lite bärs bör omvärdera sin ståndpunkt, japaner är sannerligen klasser värre där.

Stämningen var på topp när Japan gjorde 1-0 på ett riktigt menlöst mål och professorerna (vars namn jag utelämnar för deras skull) hade haft nån sorts tillställning innan och var därför, vad skulle kunna kalla, rejält i gasen under matchen. Min handledare försökte övertyga mig om hur han gillade det svenska laget, Raaaason, he's sooo goood! sluddrade han fram ett par gånger innan han fortsatte med att berätta vilket fantastiskt lag Trinidad & Tobago minsann har. När Australien sen gjorde 1-1 och 2-1 (då jag blev tvungen att kila ifrån för att ta sista tunnelbanan hem) så sluddrade professorerna i kapp om hur illa det var. Kanske lika bra att sushikillarna fick pisk, annars hade jag fått utstå många gliringar den kommande veckan.

För övrigt så kommer inte iaktagelserna lika frekvent längre men ett par udda saker:

• Japanska studenter verkar aldrig få jobb inom samma område som de utbildat sig. En kompis som har läst ekonomi ska bli ingenjör och en annan som har läst läst miljömanagement kränger olja(!)
• Japan måste vara det enda landet där det är en komplimang för killar att få omdömet "baby face". Vi hade en "baby-face" när jag gjorde lumpen och där var det sannerligen ingen positiv innebörd i ordet på den tiden.
  
• Många lastbilar "talar" med kvinnoröst när de backar. För övrigt så "talar" mer eller mindre alla maskiner i Japan.
• Om fyra veckor börjar innebandyligan innan man tar uppehåll i augusti när det är för varmt för att lira. Efter dagens träning vill jag inte tänka på hur varmt det kommer att vara då.
• Om man betalar med en tiotusenyenare (ca 700 spänn) i affär eller på restaurang så skriker expediten/servitören nästan alltid "Jag har fått en 10000-yens sedel!!". Varför har jag dock inte fattat än trots nästan ett år i detta land. Ibland brukar det dock komma ut en annan expedit som kontrollräknar växeln vilket den första expediten även gör framför kunden. Ingen som luras här inte!
  

Bittra norrbaggar

Igår var det som bekant premiär i världens viktigaste tillställning. Nej, vi snackar inte om familjen Martinssons årliga couronnemästerskap även om det inte kommer långt efter. Så nu kommer studierna ligga lågt ett tag, jag funderar till och med på att hoppa av en osannolikt tråkig kurs i microekonomi för att till fullo kunna projecera min energi på det som egentligen är viktigt.

Jag och Mr Saitama, Petter, drog till västerlänningarnas högborg i Tokyo, d.v.s. Roppongi för att se premiärmatchen mellan Tyskland och Sverigedödarna i Costa Rica. Som tur var för tyskarna så lirade inte Hernan Medford denna gången. VM90 är fortfarande ett av min barndoms mest traumatiska minnen. 1-2, 1-2,1-2. Argentina som spelade tokdefensivt och litade på sin målis Goycochea i straffläggningarna. Tyskarna filmade till sig en straff i finalen. Tur att det fanns spelare som Milla och Higuita som bjöd på VM:s bästa match.

Nu var det dock inte VM90 detta blogginlägg skulle handla om utan, precis som rubriken antyder, bittra norrmän. Efter matchen så stötte vi på tre käcka norrmän som inte var helt nöjda med sitt moderland. Följande citat kom fram under konversationen,

Sverige vann OL i hockey! VM i hockey! Spelar i fotbolls VM och har snyggare tjejer än Norge. Vi vinner bara i grener som skifly. Dessutom har ni tu verldsklass spilere (Ljungberg och Henke)!

Japanerna på är labbet är också rejält avundsjuka på att ett litet land i det kalla norr kan fostra två så bra spelare som Larsson och Ljungberg. Jag har fått höra om Henkes två assist i CL-finalen ett antal gånger nu.

För övrigt så har jag upptäckt en stor nackdel med den japanska sommaren! Nej, inte fuktigheten eller den olidliga värmen i tunnelbanevagnarna utan mygginvasionen! Mitt rum var så invaderat av illsinta små flygfän i morse att jag var tvungen att titta ut och se om nån hade flyttat huset till Norrlands inland under natten. Det hade de lyckligtvis inte. Det hade blivit jobbigt att hinna ta sig till Roppongi för att se Matchen i sånt fall. Det ryktas om en rejäl uppslutning bland svenska Tokyobor samt medföljande japanska にわかファン。Nu är det dags att ladda med att se alla svenska mål från EM04, sjunga in sig på nationalsången samt stryka Sverigetröjan. Resultatet? 3-0 till Sverige, Henke gör två varav ett på en billig straff som Ljungberg fixat (han är väl den enda som fixar straffar åt Sverige) sen kommer Kim in och dunkar in en kanon i Hislops högra kryss!

The baseball experience II

Så var det dags för baseball igen. Baseball-fanatikern Tiki a.k.a. Tomo a.k.a. Mr Brink a.k.a. Fushimi-san undrade om jag vill följa med och kika på Yakulta, Tokyos andra lag, mot Softbank (igen!). Jag har med andra ord sett Softbank lira hela 100% av de japanska baseballmatcher jag sett. Hur som helst, Yakulta lirar vid Meiji-jingu i Yoyogi-parken i de västra delarna av centrala Tokyo (nära Shinjuku och Shibuya för den som är någotsånär hemma i Tokyos geografi). Hur som helst så var det stor skillnad mot veckans tidigare match. Denna spelades utomhus och kanske var det därför som publiksammansättningen var väldigt annorlunda. På Kyojins match i Tokyo Dome bestod åskådarna till stor del av kostymklädda salarymen, d.v.s. kontorssnubbar medan Yakultas fans var en mer blandad kompott. Det skönaste var när Yakulta tog poäng, då drog åskådarna upp varsitt litet grönt paraply som de började vifta med och sjunga en sång till sina stora spelares ära. Jag ska sannerligen lära mig texten till nästa match samt införskaffa ett sådant paraply. Jag har nämligen hittat ett favoritlag i baseball, Yakulta Swallows! Yakulta krossade stackars Softbank med 14-2 och dagens kung var Riggs som stog för två homeruns! I sista inningen kom det upp ett meddelande på arenans stora skärm, "Var vänlig och avbryt alla supporteraktiviteter efter matchen då det kan störa grannarna.". Självklart gick alla japaner tyst och organiserat hem efter matchen också. Då Tiki bor ganska nära arenan så bestämde vi oss för att traska dit då jag hade kvar en del grejer där. På vägen hem ser vi en stor buss stanna vid ett rödljus bredvid oss. Det visar sig vara Softbanks spelarbuss, vi är dock inte sena i tanken utan drar upp våra stora svarta paraplyer och börjar vifta med dem. Det gäller att psyka motståndet då de även på söndagen skulle möta Yakulta.

Söndagen spenderades dock till shopping. Något som det har blivit alldeles för lite av under tiden här, det ska gudarna veta. En perfekt söndag i sommarsolen.

Bara sport, mera sport

Denna vecka har gått i sportens tecken. Efter att ha lyckats undvika den japanska favoritsporten, baseball, i nära åtta månader så var det sannerligen dags att en tur till Tokyo Dome där de gigantiska jättarna i Tokyo Giants håller hus, eller Kyojin som de kallas på japanska. Det var en bekant till Akikos pappa som hade säsongsbiljetter vilka ha inte tänkt använda. Vad passade då bättre än att ge dem till oss så att jag kunde uppleva en baseball match på rikigt? Tja, att sälja dem på svarta-börsen hade antagligen varit mer lönsamt men nu var det dock så att jag stog utanför Tokyo Dome men en attraktiv baseballbiljett i handen. Faktum var att jag har sett en baseballmatch i Australien innan men det är lite som att jämföra Elitserien och den japanska ligan i ishockey.

Matchen då? Jodå, det var faktiskt skojigare än förväntat. Hela tre home-runs fick vi se, dock ingen i klass med den jag gjorde på Todais baseballplan. Det roligaste med hela spektaklet var dock när man skulle lämna arenan. För att hålla upp det äggformade taket har man nämligen övertryck inne i arenan vilken betyder att man bokstavligt talat skjuts ut när man lämnar den. Kvinnor och barn flög (inte bokstavligt talat) som vantar i en höststorm vid utgångarna.

Inte nog med sport där inte. På onsdagen så insåg jag och Mr Tikitaka att bästa sätt att spendera en sommarkväll i Tokyo måste vara att titta på fotboll. Jag insåg det iaf, Tikitaka inte då det enligt hörsägen var hans första fotbollsmatch att se live. En del vet inte vad de gått miste om här i livet. Hur som helst var det bara att ta tåget ut mot Choufu via det som säga vara världens mest trafikerade tågstation, Shinjuku eki, med närmare två miljoner resenärer dagligen. Vi lyckades dessutom fånga in rusningstrafiken, eller rasshuawa på ren japanska, alldeles ypperligt vilket innebar rejält trångt. Kortet under ger en fingervisning om folksamlingen, om ni lyckas slita blicken från Mr Tikitakas glada uppsyn d.v.s. Vi hade bestämt oss för att hålla på förortslaget Urawa Reds och därför bokat biljetter på deras sektion. Det visade sig vara ett bra val då Tokyofansen höll sig väldigt tysta under matchen medan The Red army skanderade "Ooooh, Urawa Reds, Urawa Reds" matchen igenom. Egentligen skanderade de Urawa Redsu eftersom japaner kan ha svårt med ord som slutar på konsonanter. De avslutade dock matchens sista femton minuter med en ramsa som gick "Oh! Oh! Oh! Ding-ding-dong, ding-ding-dong!". Tyvärr var det ingen som hängde på när jag försökte med klassiska ramsor som "Domarn har en etta på oddset!" eller "Spela fotboll bonnjävlar!". Den sanna läktarkulturen har ännu inte anlänt till Japan, det ska shintogudarna veta. Matchen då? 0-0 och ett riktigt sömnpiller vilket vara bra då jag behövde ett par timmars sömn innan CL-finalen och Kung Henriks Eriksgata.