Doh! Doh! Doh!

Det är inte många gånger jag verkligen önskat att jag haft min kamera med mig. Idag var dock ett sådant tillfälle. På väg till affären för att köpa lite lunch upptäckte jag att det var en massa folk samlade utanför Todais berömda klocktorn. Det visade sig vara Todais basebolllag som skulle presenteras för massorna. Laget var inte ensamma utan ackompanjerades av en blåsorkester samt ett gäng cheerleaders. Det var där kameran skulle komma in i bilden. Inte för att flickorna i cheerleadinggruppen såg särskilt märkvärdiga ut, snarare tvärtom. Det var snarare deras dans, eller avsaknad av sådan som drog min uppmärksamhet. Ett gäng rullstolsbundna pensionärer på Valium hade uppvisat en större energi, tro mig! Nu missade jag dock att föreviga detta ögonblick för eftervärlden, ett misstag som antagligen kommer att gnaga mig under resten av (om inte alla dagar) så i alla fall resten av denna dag... Doh! Doh! Doh!

Bara 7-8h efter att den första episoden utspelade sig kom nästa tillfälle att förbarma sig över den glömda kameran. Utanför det hus jag sitter i så har ett par byggjobbare grävt en "kanal" under hela dagen för att dra en kabel eller några rör i och sen fyllt upp den med cement. Efter ett par hårda timmars slösurfande började min mage att kurra och jag begav mig ut för att handla en macka. På vägen tillbaka möttes jag av en japansk student, glad i hågen över att att det äntligen blivit helg, jonglerade han med sin mobiltelefon. Tja, ni fattar själva vad som hände, killen tappar för en sekund koncentrationen och plums så ligger mobiltelefonen i sörjan... Doh! Doh! Doh!